Det växer som…

I dagarna är det ett år sedan pappren skrevs på om att överta Domaine la Rabidote.  Fast sen tog byråkratin ända till 7 september innan man var patron på riktigt.  Det betyder att jag nu sett vingården ett helt växtår.  Min ambition detta första år var att lära mig alla egenheter och alla faror under året på gården.  Just nu växer det som bara attan och Malik, som är heltidsanställd på gården, och jag har fullt upp med att klippa och beskära.  Det fungerar på samma sätt som hemma i köksträdgården men där har man ett lugnare tempo.  Ta bort alla onödiga grenar och skott som snor energi från vinrankas huvuduppgift, dvs att producera vindruvor.

Drygt hälften att gårdens fält är arrangerade med stolpar och järntråd.  Den andra delen växer i form av vad man kallar gobelet.  En slags friväxande buske.  Gobelet betyder skål på franska, grenarna växer fritt åt alla håll.  Men det gäller att hålla efter skotten och bara tillåta de som producerar druvor att utvecklas.

Efter att ha läst allt jag kommer över om arbetet i vingården var jag helt övertygad att beskärningen av rankorna på vintern var det tunga arbetet.  Jag har helt ändrat uppfattning om detta.  Minst lika tidsödande jobb är att göra “debourchonage”, dvs att klippa av eller rycka skotten längst ner på vinrankan.  Tänk på att allt arbete med en vinranka multipliceras med 40.000.  Nästa moment är sedan att köra med “ecimeusen” där traktorn kommer fram, klippa med sekatören på övriga ställen.  Ecimeusen klipper av alla vilväxande grenar och ansar vinrankan så att solen kommer åt och ger energi till druvklasarna.

Så här ser vinfälten ut idag. Närmast ett Gobeletfält

Med andra ord ser jag mycket mera arbete framför mig än jag tänkte att det skulle vara för ett år sedan.  Samtidigt, vilken glädje att se alla denna växtkraft och jag tror att detta blir ett tidigt skördeår.  Vad grundra jag detta på, ja inte är det erfarenhet.  Jag har läst andra vinmakarbloggare och jag har läst i tidningen att det kan bli så.  Fast allt kan ändras väldigt snabbt.