Jag har aldrig sett så starka känslor i ett nyhetsprogram på TV

De två franska journalisterna Hervé Guesquiére och Stephane Taponier släpptes idag av sina gisslantagare i Afganistan.  1,5 år satt de fängslade, 547 dagar.  Imorgon klockan 8 på morgonen landar de i Frankrike.  Jag är en stor beundrare av franska nyheter och dokumentärer.  De kryper mycket närmare händelsernas centrum och kommer mycket närmare sanningen än vad jag hittills sett på svensk TV.  Naturligtvis har det sitt pris, de tar mycket större risker och ibland går det snett.  Det gjorde det för Hervé och Stephane.

Fria efter 547 dagar i fångenskap

De två journalisterna jobbade för France 3, den franska regionalkanalen.  Jag tittade ikväll på nyheterna 19.00 på France 3.  Det var mycket starka känslor i studion.  Där var föräldrar och flickvänner, där var TV-chefen och där var Juppé, utrikesministern.  Men framförallt rördes jag av programledaren.  Hennes ögon var röda av gråt, flickvännen grät, mamma grät (ok pappa höll stilen), till och med Juppé var rörd.  Detta var inget inslag, det höll på och höll på.  Detta var det enda inslaget.  Man lät känslorna ta överhanden.  Det var riktigt skönt som omväxling till alla sansade och kommenterande kommentarer till världsutvecklingen som man ser dag efter dag.  Vi är alla människor, innerst inne – så kändes det ikväll.

Så kom då finalen i 19nyheterna på France 3.  Juppé bad om ordet innan sändningen var slut.  Det är klart att vi skall vara glada men glöm inte att det sitter nio andra fransmän gisslan i andra länder, Jemen, Mali och det tredje landet hörde jag inte.

När jag bytte till nyheterna på France 2 fick jag nästa tankeställare.  Man gjorde ett reportage med andra som suttit gisslan de senaste åren och det var ett antal kan jag lova dig.

En av Frankrikes största tidningar heter “Le Monde” – det säger en del tycker jag.